Patient Lökhögs död

18.09.2018 kl. 23:03

Lökhög såg botten.

”Glas”, hesade han så gott som berövad på röst. Inga motargument spräckte Lökhögs glasklara observation – det var utan tvekan ett dricksglas under det damm som utgjorde en bordduk. Exakt. Här behövdes blåsstädas. Lökhög ansatsade och fyllde lungorna för att blåsa uuut. Han blåste ut och rekylen studsade honom till följande replik: ”Benen släpade mig till toaletten.” Benen släpade honom till toaletten, där han skabröst nog möttes av sin tunga. Spegeln reflekterade även hans hålfyllda tandhygien. Dock var inte alla tänder gula. Han höjde överläppen med obscenfingret som varje polis i staden kände till, och blottade vävnaden som omringade ... jo ... han såg även svarta tänder och härdär blänkte amalgam från den gamla goda tiden.

När katten Svirvel trängde in genom dörrgläntan hade Lökhöf redan svimmat. Utan större förvarning och på ett mäkta oförskämt vis hade golvet rammat in i husses anskikte. Andedräkten var med honom hela tiden. Lyckligtvis, för hankatten själv, var Svirvel inte insatt i mun-mot-mun-metoden. Tack vare denna okunskap kunde katten undgå en säker död och således slå nödnumret för att rädda en annan säker död.

När samtalet bröts – efter att damen i ändlinjen hade funnit en tolk som någotsånär pratade mjau mjau och ärendet kunde föras fram – ringde Svirvel en pizza ...

”... bagare i telefjonen”, svarade mannen på perfekt brytande utanförländska.

Det var inte så att att Svirvel var hungrig, nej, det var det enda nummer han kände till borstsett nödnumret och han kunde likväl ringa ordentligt när han var igång tyckte han. Och det var tur det, på ändlinjen kom man bra överens och i närmast biktform bekände hur det heller inte var någon som förstod vad denna sa mellan kassa och ugn.

Medan Svirvel inväntade ambulansen tassade han tillbaka till husse för att studera eventuella livstecken. ”Ett utskitet russin”, tänkte Svirvel högt för läsarna, ”från tredje dynastin.” Jodå minsann, katten läste historia – i voluminösa pappertacos. Han var särskilt intresserad av forntida Egypten, där man rakande av sig ögonbrynen för att hedra bortgången av en katt. Om husse någon gång ertappade honom sjunken i studier begagnade han böckerna som klösleksak för att vara honom till lags. På tal om husse: Det var tredje gången samma dag som Lökhög putsade golvet väldigt väldigt nära, som han sagt när han vaknade. Nu vägrade han återfå medvetande hur än katten klöste och urinerade.

Ding dong!

Ingen reaktion.

Ding dong!

Det var dörrklockan. Pizzabudet!

När Svirvel hade spisat gick han in till klosettrummet, rakade sina ögonbryn och samlade ihop hushållets helmängd toalettpapper. Därefter en längre bit framåt, när husse väl var mumifierad från topp till tå, stod ambulansen redan vid gårdens infart.

 

”Jag kan inte prata”, viskade herr Lökhög till vitrocken. Doktorn avfyrades ur stolen allhålls när patienten återfick medvetandet så plötsligt. Ögonen rullade i skallbenet på patienten och hans sporadiska blickar bevittnade vitskottet samla sig samman. Pizzabudet hade tillmötesgående fungerat som herr Lökhögs sjukhustransport av importerad fason. Ersättning uteblev.

”Hur mår ni?” frågade före detta doktorn. Själv mådde han inget vidare.

”Jag kan inte prata, säger jag ju!” vrålade herr Lökhög, rosslande men välartikulerat.

”Ni lider av uttorkning”, sa doktortypen, även han prononcerande i enlighet med vad som förväntas av ett utbildat proffs. ”Dricker ni inte, människa?” Doktorn, låt oss kalla honom det, ögnade med tvärhast i journalen. Jo, patienten var människa. Förutsatt att det var rätt journal. Det var i alla fall rätt människa.

”Nej!”

”Nej? Det är alldeles för lite”, svarade läkaren som för övrigt hette Damaskusson. ”För övrigt, jag heter Damaskusson, doktor Damaskusson, fast det är inte mitt riktiga namn.” Läkare och patient utbytte desinficeringsmedel i ett handslag och lovade varandra evig vänskap i sociala medier. Utfrågningen fortskred.

”Varför denna aversion mot sprit?”

”Du menar vatten”, påpekade Lökhög men experten var inte övertygad.

”I Afrika har de inget vatten”, tillade Lökhög.

Doktor Damaskusson intog varje ord men resonemanget förblev obegripligt. Han återgick till journalen, dessvärre stod där inte ett ord om … han läppjade på ordet ”Afrika”. Det började klarna. Doktorn drog upp spjällgardinen och sa:

”Säg inte att ni agerar i protest mot konsumism i solidarisk anda gentemot tredje världen eller något i samma grad löjeväckande!”

”Då säger jag inte det, om det är vad doktorn säger.”

För stunden rådde en ömsesidig pinsamhet. Doktorn öppnade fönstret så att tystnaden kunde smita ut. Lökhög fick bukt på både blick och röst och riktade bägge mot doktorn och han lät så här:

”Kommer jag att dö nu då?”

”Antagligen, men först kommer det frågor. Mår ni illa?”

Det gjorde han.

”Har ni huvudvärk?”

Det hade han.

”Men ni verkar glad”, sa doktorn och syftade på en uppbuktning där herr Lökhögs stygga bitar torde vara anatomiskt placerade sedan födseln. Vad var nu detta för snusk? Så nedrans glad var han inte. Lökhög avslöjade ståfräset genom att genialt avlägsna överdraget i ett huj. Bakterierna flimrade i rummet.

”Svirvel!”

”Svirvel?”

Det var Svirvel.

”Säg inte att ni är den doktor Damskusson, son till Damaskus av Syrien eller något i samma grad löjeväckande!” sa katten, segtänt men helt oförmedlat på splendid svenska.

”Då säger jag inte det”, sa doktorn.

”Vänta lite, vänta lite!” skrek Lökhög. ”Den där katten kan inte tala!”

”Det kan inte ni heller”, doktorns mått var rågat, ”ni är nämligen död!” Och ser man på, snart öppnade puben på tvärgatan. Doktorn var törstig för bövelen. Visserligen hade han nolltolerans, vilket var klokt. Men han kunde inte törsta ihjäl bara för att han var så klok. Svirvel rakade av sina ögonbryn och bad om att få husse mumifierad. Vilket spill – svaret blev nej. Med detta exemplar av mänskligheten förmultnade alla principer och hygienbesvär.

När Svirvel kom hem stod ambulansen redan vid gårdens infart.

Roland Ingelin

Skriver träskuella noveller och prosalyrik och har ett namn.

Senaste kommentarer