Jag har bott vid en fader i hela mitt liv

19.09.2018 kl. 00:24

Jag är vaken. Det var jag inte tidigare. Rutinen följer rutinen – spegel, lavoar och tandborste men till vilken nytta? Ur djupet mellan öronen hostar en unken fråga: Vad är detta? 
Vad är detta jag skrubbar färdigt, lyfter blicken till min enträgna avbild som svarar: Något som fastnar. Jag spottar ut ... grillad


”Kårv! He e nog mårjens!” basunerade gamle Hurtig för femte gången inom samma kvart. ”Fina mårjenspiipår!” Under samma kvart hade Hurtig trollat bort fem korvar – huxflux som ingenting. Han lutade sig bakåt, klappade sin trollerilåda och stönrapade: ”Lidl ...” Men det fanns såklart fortfarande rum för potatis, denna basföda älskad av hela Hurtigs generation. ”Puteitär e kung”, sa den gamle. Spagetti var nymodigheter, lika med skräp. Sköna Helena var däremot utan allt som kallas stil och finess vad gällde gallrets delikatesser. Hon dränkte sedvanligt korven i ketchup. Hurtig röt sedvanligt till: ”Nej, nej! Tu förstöur ju smakin totaalt!” Stämningen vid familjens matbord var dukad. Jag synade besticken och tänkte: Jag borde sticka.


Jag var 25 år gammal och det var exakt samma antal år jag hade bott med mina föräldrar. Inte undra på att jag drack. Även denna dag var en bakefterdag. Jag grävde i medicinskåpet men – jaha, när cyanidkapslarna är slut får värkmedicin duga.


”Nu ska gungån ut så att kattån kan sola bekveemt”, tyckte Hurtig. Tio minuter senare låg ingen mindre än mannen själv i gungbänken och gungsnarkade. Katten låg i bastun. Efter en sådan herkulisk bragd som att ha spisat fem korvar i sträck, förtjänade hurtige familjefar sin vila. Under tiden passade jag på att leta efter adoptionsdokument.


Någon skrek. Någon skrek ytterom Skriet av Edvard Munch, som fungerade som mina sinnens skärmsläckare. En blek nos och två öron stack upp ovanför gräset. Det var katten som funnit sin väg ut ur bastun och spann i solens ljusa hår. Den gamle katten lade sig igen för att fortsätta i drömmar om mullvadar och andra kattleksaker. Sömn ... Morfeus ... Untamo ... John Blund mitt bästa ligg. Men det var tidigare. Förr som mormor. För familjen var söndagen en helig dag. ”En dag för familjen”, som mormor brukade säga innan hon manifesterade sin besvikelse genom att dregla på möblemang – vårt framtida arvegods. Någon skrek igen.


Hurtig hade placerat sig vid utkanten av gården, intill landsvägen och lekte där hastighetspolis. Precis som generationens övriga representanter hade han alltid kört med simpla nöjen. Jag bevittnade spektaklet från bekvämligheten av en trädgårdsstol. Fy usch, jag drunknade på land. Svett heter det visst, detdär man inte kan springa undan. ”120!” hojtade Hurtig från sin post vid landsvägen. ”Minst!” Jag kunde omöjligt avgöra om han var nöjd eller förbannad. Inte heller kunde jag avgöra vem jag skulle förbanna själv: Hurtig, solen eller mig själv? Sol och baksmälla drar sällan jämnt. Jag kisade med ögonen och viftade bort med armen, som om det hade någon inverkan. ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv ...” gnolade jag precis som morfar i tiderna. Stadens kändaste taxikusk och seg jävel. Känd i vår familj som mormors privatkusk och seg jävel. Dog såklart. Morfar åt mycket piller, det har jag sett på familjefotografier, och att inte han heller hade tillgång till cyanid. Ändå fick han dö.


”Nu entå! 200 i glase!” skrek Hurtig, denna gång tveklöst förbannad. Nu hade Hurtig gått för långt. Eller kanske inte. Gå längre, skrek mitt innersta galleri. Snart kommer det nog en lastbil fort nog, stor nog för hela generation jag-är-en-krigshjälte-som-föddes-efter-kriget och


Var var jag? Var är jag nu? Jag sitter dit vinterns knappa ljus inte når och sänder SOS-signaler med en dimmerlampa. Ja jo, det blev vinter huxflux och ingen ser mina rop på hjälp ser det ut som. Nåväl, jag behärskar ändå inte morsekod. I nedre våningen sitter Hurtig och refererar tvn för Helena som blir mindre skön för varje ”taattua laatua vain Lidlistä”. Visst är det skönt att vissa saker inte förändras.
Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och jag är fruktansvärt försenad, men bara om jag kommer fram.


Och jag överlever, för jag är en seg jävel.


God natt

Roland Ingelin

Skriver träskuella noveller och prosalyrik och har ett namn.

Senaste kommentarer