Rodair den tudelade

19.09.2018 kl. 01:38

Dimmans långskepp seglar ovan oländigt land. Drakens flin klyver luften. Tunn. Tyst. Luft. Elden. Ruskade buskar brinner. Jorden är avig där en bråte ligger rotad i ett avhugget livsträd.

 

Inte ett barr i mitt träd. Då voro man sålunda hemkallad, tänkte Rodair med stridsyxan insjunken mellan hjärnhalvorna, en förutvarande skön nordman med egen yxa nu. Mörker täcker alltet i intet.

Frekvensstörning.

Wagners tromboner började bröla. Rodair fikade med armen efter avbrytaren och i nästa stund flög ögonlocken upp. Inför hans blotta åsyn öppnade en molnridå. Ur en hop sudd kunde tre kvinnliga väsen urskiljas – åkande på rullband.

”Var hälsad o tappre einhärjare!” skriade damerna i otakt. Vad är detta – Destiny's Child?

”Jag är Gunn”, sa den främsta.

Gunn? tänkte Rodair. Är inte det hon i korvkiosken? Radoir försökte gnugga ögonlocken, men de hade tydligen försvunnit. ”Dig har jag köpt kondomer av!” hojtade Radoir men Gunn fortskred nonchalant:

”Korade krigare, Valhall väntar.”

Vallhall? förundrade Rodair. Menar hon Varuhallen?

”Ni har dött en ärofull död i moraliskt klandervärd strid” sa Gunn med nickande bakgrund. ”Följ oss nu till Odens rike.”

Det var det värsta. Nu hade byrokratin klantat till det ordentligt. Rodair hade nämligen konverterad till kristendomen och påpekade detta.

”Jag ska till Paradiset, för helvete!”

Trion betraktade varandras blekanleten. Gunn bredde på ett inövat smil i all sin honungslenhet.

”Men begrunda, herre, slik erbjudan fås blott en gång i livet. I hädanknytet ingår dessutom trälar, mjöd med de stora grabbarna, och mer kvinnor än ni orkar äta.”

Rodair nekade med huvudet. ”Har ni inget annat?”

”Vi har en broschyr.”

Rodair fogade sig inte. ”Har ni Nirvana?”

”Rockmusik?” viskades bakom Gunn som skakade på huvudet.

”Nirvana har malplacerade parkeringsmöjligheter för tillfället.”

”Reinkarnation då?” frågade Rodair och fingerkrattade sitt blodiga skägg. ”Lär vara gemytligt.”

”Inte alltid”, suckade Gunn.

Kvistig och kluven – därledes låg han – vår hjälte Rodair. Trion krafsade sig i huvudet, först på sig själva och sedan på varandra.

Elvis började bröla i lurarna. ”She wrote upon it: Return to sender, adress unknown. No such number, no such zone.”

Rodair öppnade sina återvunna ögonlock. Han andades. Luften var kall och det var som om han andades in själva isen där han åtnjöt vågrät ställning. Han lyfte huvudet och skådade ett omkringande och övergivet stridsfält. Jämsides och runt om låg hans stympade bröder – döda. Vilken lycka, tänkte Rodair. En lott har tillfalligt mig. Jag ska aldrig ta något för givet igen – plundra kuddbystade jäntor, våldtaga fromma munkar, sparka pensionärer över vägen. Ingenting är självklart, och det är självklart. Rodair var fortfarande en aning upp och ned. Han sänkte ner huvudet till marken och slöt ögonen. Han njöt av stunden. Livet.

Plötsligt skönjde han ljud utsides hans inre. Det lät som röster, men inte som valkyrjor. Och nu var de nära.

”Jag kommer snart, Bökas.” Rösten var för vår hjälte bekant. ”Jag skall bara taga hem min broders huvud till far.”

Var är min röst?

 

Marken får skugga och ovan flyger draken med dröm. Med drömmen i fjäll.

 

Vem kan stoppa en klinga i sving?

Roland Ingelin

Skriver träskuella noveller och prosalyrik och har ett namn.

Senaste kommentarer