Betjäning tack

19.09.2018 kl. 01:52

”Satan, en kund!” var det första kundens hörsel förnimmade då han stövlade in i elektronikaffären. Han spikade blicken i betjäningsdisken och i samråd med benen traskade han dithän. I vanliga fall får man fly försäljare som myggen, men här surrade bara elektronik och betjäningen lyste med sin frånvaro.

Kunden hamrade fingrarna i följd från ett till fem på disken. Två flottiga händer?

Två flottiga händer på andra siden disken lyfte upp en mustasch – därefter mustaschens fetlagda ägare. Tänk oljekammad filurkatt.

”Hoj!” hojtade kunden. ”Betjäning tack!”

Kutryggad stod expediten och blickjagade spöken i rummet – såg vänster, höger, vänster och grönt ljus.

”Dagens, hur kan jag stå till tjänst?”

”Min brödrost. Jag vill ha en ny.”

Expediten lutade sig framåt onödigt nära och såg att det kunden pressade mellan arm och midja något snarlikt och mycket riktigt en brödrost. Expediten ursprungslade sig. ”Har ni kvitto?”

”Jo.”

”Angenämt!” utbrast expediten. ”Har ni garantisedel?”

”Hör på! Jag har en söndrig brödrost!” gapade kunden och utpekade rosten bland allt dessutomskräp i affären. Och hmm.

”Hmm, den kan vi inte återta”, sa expediten och synade rummet höger och vänster igen.

”Hör nu”, sa kunden som vi hört förut och stampade i golvet och hötte med pekfingret i den spökfria luften, ”Jag är kund!”

”Beklagligt, sådana är reglerna i den här novellen.”

”Va?”

”Ja?”

”Men den är oanvändbar!”

Expediten bevarade sitt verbala lugn. ”Var ligger felet?”

”Den är sönder!”

”Ja, men var ligger felet?”

”Oandvänbar!”

”Novellen?”

”Rosten!”

”Rosten?”

”Ja!”

”Var ligger felet?” upprepade expediten som inspelat.

”Den ...”

”Var ligger felet?” avbröt expediten och smilbredde sig.

”Den rostar inte.”

”Självklart inte”, sa expediten utan att rubba ett slisk. ”Den här brödrosten är tillverkad av rostfritt material. Aldrig har vi erhållit glädjen av reprimand för att våra brödrostar skulle rosta. Icke. Det tar vi stolthet i här i vår spartanska boutique.”

Nu om någonsin tvangs kunden försäkra att idioten var verklig. Han sträckte fram sin hand med motvillig kraft och lät fingertopparna ömsmeka expeditens mustasch, men slisken förblev oberörd.

”Men ...” klämde kunden ur gråten i halsen, ”den rostar inte bröd.”

”Inte?”

”Nej. Jag gillar bröd. Rostat.”

Och då

”Var ligger felet?”

Och då brast något. Här bjöd kunden på en hel aggressionsbalett som omöjligt kan återges i ord. Efter en smärre tidsålder samlade han sig och återvände till händelsens förlopp och sa ”Den fungerar inte!”

Expediten handkammade håret och betraktade därefter handflatan, dränkt i lymmelsmör. ”Min gode herre, det låter som om den är sönder. Om jag får vara så fräck att rådgiva? Man bör undvika begagnade brödrostar från loppmarknader och diverse skumrask- och lurendrejerimagasin. Nu vill ni givetvis inhandla en ny kvalitetrost från vår ödmjuka bod.”

”Förgrämmade mårdhund!” röt kunden. ”Jag köpte rostbanningen härifrån!”

För första gången exponerade expediten genuin förvåning. ”Ni har redan inhandlat en dylik produkt från oss? Då förstår jag dessvärre inte varför min gode herre besvärar sin dyrbara tid i vårt dunkla men kaliberhöga ghettohörn. Är det något fel på den?”

Det skulle han inte ha sagt. Men det sa han och kunden kände redan i den stunden hur han återgav belåtet för polisen hur han med hjälp av brödrosten hade gett expediten likartad behandling som åt disken tidigare. En brödrost hamrad från ett till fem gånger i expeditens plåt.

När kunden lämnade affären i bloddräkt pulserade hans minne. Kvitto ... kvitto ... kunden flikade ut papperslappen ur plånboken – läste – och upptäckte att han mycket riktigt hade stövlat in i fel affär.

Roland Ingelin

Skriver träskuella noveller och prosalyrik och har ett namn.

Senaste kommentarer