Huvudlös deliriumdiarium

19.09.2018 kl. 03:07

Människor, vaga ryggar på skeva spiror, står i anhopning bakerst. Upp på kullen slukas kön. O, allt närmar sig och misten glesnar. Nu ser jag, det är gravgården, den sista vilan och den första oron. O … Vips är jag mindre olycklig över mitt läge som jumbo. Varför? Därför!

Hallå, jag står inte ensam utsocknes i församlingen – en vän träder fram som på postorder. Han bjuder mig in i gåtan. ”Snart har man ett huvud för sig. Ser du giljotinen?”

Inget är till skänks tänker jag och viker upp en femma. Men mina ögon bedrar mig. Sedelns motiv är min vän från krage uppåt.

Nu är jag nästa. Strax ligger jag jämsides vännens huvudlösa kropp, allt i ett svisch, utan att någonsin stirra i bödelns skoningslösa främre. Jag hinner inte bedja, lipa eller göra på mig.

Inget ”snälla”.

Roland Ingelin

Skriver träskuella noveller och prosalyrik och har ett namn.

Senaste kommentarer